Usch, sitter här i mitt rum, och bara stirrar in i väggen.. Eller nu kollar jag väl uppenbarligen på datorn.. Jag hatar att vara ensam, det är det värsta jag vet. Man tänker så mycket då, på hur det hade kunnat vara, vad som man förlorat och varför allt är som det är. Jag vet inte varför men jag gör alltid så, såfort det är mörkt och man är ensam går tankarna igång.

För bara ett par veckor sen behövde jag inte oroa mig för att vara ensam, jag hade någon där, någon jag trodde brydde sig. Jag hade fel och det tog faktiskt ganska hårt på mig, jag har alltid velat hålla avstånd till killar i största allmänhet. Gillar man någon blir man ett lätt mål att såra. Och det är vad jag råkat ut för, alla jag brytt mig om har lämnat mig, svikit mig.. Mer eller mindre krossat mig..

Den "killen" eller mannen jag saknar mest, är farfar, och tätt där efter kommer morfar, min låtsasmorfar för att vara exakt. Dom två gubbarna som betydde mest, båda dog och det känns så jävla sjukt. Jag minns dagarna som dom va igår och jag ryser i hela kroppen av att tänka på det. Farfar kom ändå ingen som en överrasskning, han va sjuk. Men morfar, jag trodde han va frisk, sen helt plötsligt sitter jag i Jockes bil, på parkeringen i Täby centrum och får samtalet att han bara dött. Bara från ingenstans, en person jag vuxit upp med är bara borta. Jag va så chockad att jag inte ens fattade vad som hänt förräns begravningen..

Farfar däremot, kommer ihåg varenda detalj nästan, det va den 13 Februari, mormor passade oss eftersom mamma och pappa va i Blekinge på sjukhuset. Min storebror hade glömt att säga att han låst och vi hade inga nycklar, klockan va väl runt 19-20 och vi gick bort till Mammas kompis som bor lite längre bort. Satt vid köksborde och drack vatten ur sådana typiska IKEA-glas när mormors telefon ringer. Och jag märkte direkt att något var fel. Jag satt och kämpade för att hålla tårarna inne, jag lyckades tills vi kom hem! Då skulle vi berätta för min storebror och det va nog den värsta kvällen i mitt liv. Vi pratade, åt glass och kollade på James Bond hela den kvällen, natten..

Hade gymnastik dagen efter i skolan, kom efter den.. Alla hjärtans dag och min farfar hade nyss dött.. Jag fick faktiskt fem rosor den dagen.. Det va ungefär åtta år sen... Men jag glömmer aldrig, därför jag inte vågar älska någon. Tillåter man sig själv att älska någon blir man lämnad, sviken...

Blev ett riktigt långt och tråkigt inlägg, men jag har bloggen för att skriva av mig, och nu kände jag för det.. Usch!